Det lokala vs. kedjorna

I en artikel i The Guardian beskrivs hur invånare i det kända kuststaden Totnes i Devon , England motsätter sig etableringen av kaffekedjan Costa. Man vill värna det lokala näringslivet som innebär att inte bara det lokala utbudet kan fortsätta utan också deras leverantörer och serviceföretag. Ett lokalt företag betyder mycket mer för den lokala ekonomin och sysslesättningen är kedjor av diverse slag. Dessa tankar har det konservativa partiet under David Cameron fört fram under begreppet Localism. Hittills har det mest varit ord och lite verkstad som man säger.

Här kan du se hur huvudgatan i Totnes ser ut, filmad av en privatperson som kör på motorcykel och filmar samtidigt. Det ger i alla fall en bild av stan de första minuterna av filmen.

Med staten som konkurrent

I en intressant artikel i Atlanctic Cities redovisas hur städer och framför allt mindre sådana finansierar etableringen av detaljhandelsföretag som konkurrerar ut den lokala handeln. I det här fallet gäller det stora sportbutiker. Man ger stora summor till byggande av dessa lådbutiker med motiveringen att de skall skapa jobb. Men som en kritisk röst säger i artikeln: ”Detaljhandelsprojekt är inte ekonomisk utveckling. Folk har inte mer pengar att spendera för att en ny butik kommer  till stan”. De butiker som får bidrag försvarar sig med att de blir en tillgång för staden och jämför sig med en park eller ett bibliotek eller t o m ett museum eftersom man har byggt små landskap med uppstoppade djur i butiken. Det slutar inte med detta. Genom att en del av marken butikerna står på ägs av kommunen eller staden så slipper man fastighetsskatt. Det är annars där som det offentliga hade räknat med att få tillbaka pengarna. Läs artikeln här.

Ett annat argument som vi är mer vana vid i Sverige är att butikerna skall locka turister. Det är ett argument som numer gäller alla arenor som byggs. Idén är att besökarna skall spendera pengar i staden som skall ge företag inkomster och kunna anställa personal (som betalar kommunalskatt). Bland de första att lansera denna logik var staden Göteborg som äger Liseberg och Ullevi i det s.k. evenemangsstråket. Vad man sällan talar om är hur mycket skattebetalarna skickar in. Ullevi hade aldrig räknat på sin ”självtäckningsgrad” innan man gjorde det på en direkt fråga. Endast 30% av kostnaderna täcker man själv. Resten står skattebetalarna för.

Detta om arenor. Går staten in och konkurrerar med enskilda detaljhandelsföretag i Sverige? Nja – inte direkt. Men Sveriges största fastighetsbolag, Vasakronan, som ägs av Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonden, äger Triangelns köpcentrum i Malmö. Triangeln byggs nu ut av NCC och trolig köpare kan bli dessa AP-fonder. NCC har hållit på ett tag men inte kommit i mål ännu.

Om en kommun driver en restaurang i konkurrens med privata aktörer brukar det leda till protester. Jag kan inte påminna mig att någon anfört liknande argument mot Vasakronan.

Ljungby flyttar ut

Ljungby blev som jag tidigare skrivit hårt drabbat av varuhusexpansionen. Konsekvenserna av detta syns än idag med de storskaliga byggnaderna i centrum som avviker från den ursprungliga bebyggelsen. Konstnären Sven Ljungström protesterade mot denna förändring. Man undrar vara han skulle tänka idag när projektet Ljungbyporten nu börjar byggas. Det är Skanska som driver projektet med hyresgäster som Skokanonen, Audio Video, Citygross, DocMorris och Jysk. 16 000 kvm skall byggas.
Projektet är ett av många liknande där företag i enkla hallbyggnader läggs intill motorvägarna. Här finns hamburgerbarerer (3st) i drive-thru-format och annan lågprishandel i en tämligen ostrukturerad röra.

 

Vad tycker politiker om köpcentra?

Tja vad de tycker om köpcentra här i Sverige vet jag faktiskt inte. Ingen talar om det vad jag vet, utom i Kristianstad förstås där politikerna är glada att angöra ett köpcentrum, långt som en Finlandsfärja till stadskärnan. Just nu är ju riksdagspolitikerna dessutom lediga för att vara hemma och ta hand om skördearbetet. A propos det – läs Carl Rudbecks inpass om detta ämne i Sydsvenskan här.
Vad man tycker i Frankrike däremot kan man läsa i affärstidningen Les Echos här. L’Assemblée des communautés de France (ADCF) vilket motsvarar Sveriges kommunförbund har protesterat mot utvecklingen. ADCF representerarar 40 miljoner invånare. Förra året gavs tillstånd för 3,1 miljoner kvadratmeter kommersiell yta, varav 82% gällde nybyggnation och resten utvidgning av existerande anläggningar. Man vill nu ha en ny lag som begränsar denna utveckling.

De fyra städerna Lille, Lyon , Marseile och Paris har en köpcentrum yta per invånare från 141 kvm till 260 kvm. Det är alltså långt ifrån Stockholms 879 kvm. Men så är också Stockholm duktigast i hela Europa i denna gren. Uppgifterna är från februari 2012. De franska kommunalpolitikerna reagerar alltså och tycker att det börjar bli för mycket på, för svenska förhållanden, relativt låga nivåer.

Kedjorna tar över i Danmark

Vi har en bild av Danmark som fyllt av en mängd små butiker. Men landet har också drabbats av de förändringar vi känner till från Sverige. De helägda kedjorna (kallas kapitalkedjor i Danmark) tar över från de kedjor som är ett inköpssamarbete.

För fem år sedan satt de helgda kedjorna på var tredje butik, idag har de nästan 6 av tio butiker enligt Dansk detailhandel.

De frivilliga och de självständiga butikerna har inte nog kapital att stå emot med. Många dukade under rätt snabbt i början av krisen och det är fortfarande många av de självständiga som har det rätt svårt. Butikerna är dubbelt drabbade – från nedgången i konsumtionen och från bankerna restriktivitet.

Vi har sett liknande situationer i Sverige. När en ekonomisk kris uppstår är det de kapitalstarka företagen som överlever och expanderar. Under början av nittiotalet skapade bankerna särskilda fastighetsföretag för sina dåliga panter. Namn som Retriva, Kungsleden,Securum var företag som ägde många hotell, många av dessa vara enskilda företag, stadshotell. Idag är nästan alla ägda av kedjeföretag, ofta norska.

Ur köpcentras synvinkel är försvinnandet av enskilda butiker enbart av godo. Den som har någon erfarenhet av hur köpcentrumägare resonerar vet att de inte tycker om enskilda företagare. De tycker de bara är besvärliga, trots att motsatsen nyligen framfördes från företrädare för Stockholms cityhandel