William Morris, Alfred Grenander – tidstecken

fullsizeoutput_2bd

Jag tycker om flugor, sådana man har i stället för slips. På engelska heter det bow ties och i Danmark säger man butterflies. Danmark har å andra sidan inte direkt varit känt för excesser i herrmode. De har ju sina sandaler. Året runt.
Flugan ovan har ett mönster av William Morris (1834-1896 – just nu dubbelt aktuell i Sverige i samband med en utställning på Millesgården samt Hennes & Mauritz samarbete med Morris & Co för en klädkollektion. Morris är mest känd för att ha startat Arts and Crafts-rörelsen. Utställningen på Millesgården kommer f.ö. att under våren 2019 flytta till Nivågaard Museum på Själland.
William Morris var också känd för något annat här i Sverige. Det var under förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930. Utställningen skulle egentligen handla om konsthantverk i Slöjdföreningens regi. Den som styrde både Slöjdföreningen och innehållet i utställningen var en man som hette Gregor Paulsson. Han ändrade utställningens huvudtema till en bostadsutställning och konsthantverket fick en undanskymd plats. Hela utställningen blev en hyllning till funktionalismen som sedan ledde till den brutala arkitektur som förfulat landet i ett halvt sekel. Konsthantverk var något man inte skulle ägna sig åt. Den estetik som var intressant var den som kommer ur den industriella produktionen. Inspirerad av Le Corbusier ansåg Paulsson att konstindustrin överhuvudtaget inte hade något berättigande.
Som vanligt när märkliga idéer lanseras behöver man en fiendebild. Det blev William Morris. Paulsson menade att ”ingen bryr sig om skönheten i industriprodukter – estetikan har förvisats till den ”höga konsten”. Vi har inget gemensamt med traditionen blev Paulssons stridsrop. Dessa citat har jag hämtat ur den utmärkta boken av Per I. Gedin som heter När Sverige blev modernt.

Morrisutställningen, H&Ms kollektion och varför inte Arkitekturupproret kanske är tecken på ett uppvaknande från det krampaktiga grepp som Corbusiers arvingar hållit landet i.

Avslutningsvis ytterligare ett litet tecken. I Falsterbo finns ett sommarhus som i många år varit i behov av underhåll och renovering. Det är vad som nu påbörjats. Huset ritades och ägdes av en svensk arkitekt, Alfred Grenander (1863 -1931). Huset är skapat i en Arts&Crafts anda, alltså den stil som William Morris var en av initiativtagarna till.
Alfred Grenander själv var en man som följde de olika tendenserna inom arkitekturen. Det gjorde han som arkitekt för sjuttio tunnelbane- och S-bahn stationer i Berlin i olika stilar. Allt från den palatsliknande stationen i närheten av varuhuset KDW vid Wittenbergplatz till den funkisinspirerade Krumme Lanke.

Sommarhuset i Falsterbo innehöll även möbler som Grenander ritade. Jag fick möjlighet att dokumentera dem strax innan huset såldes men bilderna har gått förlorade i ett kraschat dataminne. Huset och möblerna hade varit i släktens ägo genom Grenanders dotter som bodde där varje sommar så länge hon levde. Möblerna såldes på auktion i Sverige och köptes upp för att säljas för betydligt högre priser  i Tyskland.

Vi får glädjas åt att Artur Grenanders rosafärgade sagohus nu skall återfå sin forna glans och tillsammans med Josef Franks fem hus i närheten skall påminna oss om att konsthantverket och traditionen tillhör vår tid också. De är helt enkelt tidsenliga.

IMG_0803.jpg

Emporia shopping mall. Enchanting?

To find the right word

In Oct 25,  the Emporia shopping mall opened. Some 15 000 people were there. The Mayor of Malmö, Ilmar Reepalu, was there too. He made a speech. He said that the City of Malmö was very proud to have the finest experience centre i Sweden and that the shopping centre had an ”enchantingly beautiful architecture” . ( Sw.: Från Malmö stads sida är vi jättestolta över att hafått Sveriges finaste upplevelsecentrum. Det är en bedårande vacker arkitektur.)

I thought Emporia was a shopping centre. Anyway – I will not argue further about that. But enchantingly! The small building shown here is from the 18th century. It is quite accurate to call it enchanting I think.

But this. It is not enchanting. That is to give the word quite a new significance. I would rather use another word if one is to find just a single one. How about monolith?

A monolith could perhaps look like this. The building which is designed by architect Erick van Egeraat is actually called Monotlith. I think it looks pretty close to the size and design of Emporia. Usually the word monolith describes a big a solid stone. If you say something is monolithic it means according to Cambridge Advanced Reader: too large, too regular or without interesting differences and unwilling or unable to be changed.

It is very big and it is very hard to change.

Some years ago I attended a conference where the managing director of Steen & Ström was present. Steen &Ström is a subsidiary to Klepierre and APN. I happened to sit next to him during lunch and I asked him of his view of the flexibility of a building like Emporie.

– No problems he declared. All interior walls are easy to change to encompass store of different sizes.

– But if you cannot use the building for retail at all, I asked?

– He just looked at me without answering.

The word monolith implicates one of the major obstacles of running a shopping centre. It is almost impossible to use the building for something else if you need to. And you will. As I have mention many times the enclosed mall as a type of building is obsolete and will face the same future as the dinosaurs.

From industrial city to consumer city

The mayor Ilmar Reepalu is an architect by profession even though it is a long time since he practised as such. Before he became a full time politician he worked in the planning department of Malmö City. His personal preferences when it comes to architecture is unknown to me. But he has made a statement some years ago about a development strategy which means to rewrite the history of a place. The statement was (in my translation):

Barcelona, Glasgow, Bilbao and Graz are examples of cities which have been transformed from derelict industrial sites to modern examples, with a new identity and a new self-esteem. Much of this change depends on a new and self assured design incorporated in the cities. Malmö is now doing the same journey, to something other than what has been: The old landmarks from the industrial era – The crane of the shipyard, the chocolate factory just to name a few – exist no more and instead we have built the vision of a new Malmö with a new identity.

If Emporia is to be the proof of the pudding it is not  worth eating it.