Minnet och den fysiska omgivningen

 

Bilden är från Monterey i Kalifornien. Jag lyckades ta en bild utan att få med alla snabbmatsrestaurangerna i hamnen utan bara det som kan minna om den tid då John Steinbeck bodde här.

När jag var ung och efter avslutad militärtjänstgöring kom till Stockholm för att studera fanns hela Stockholms Universitet innanför tullarna. Det var över nittio institutioner som låg spridda i äldre byggnader. Hela innerstaden var fylld av platser där jag träffade nya vänner och fick minnen. Minnen som upplevdes i den miljö som idag till stora delar inte längre finns. Universitetet flyttades ut till modernistiska kaserner norr om staden. Hela nedre Norrmalm revs och man skapade det nya anonyma centrum vi har idag.

När jag tänker på dem jag träffade då ser jag dem framför mig i de miljöer vi umgicks, undervisningslokaler, restauranger, festlokaler m.m.

Vissa platser var viktigare än andra – som området kring Odenplan. Det området har i stort sett skonats från rivningsraseriet. Därför är det trevligt att gå där och plötsligt i åsynen av ett hus t.ex komma ihåg något som hände och de personer som var med.

Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors skriver :

Det senaste stadiet i människans evolution är att vi har lärt oss lagra berättelser från det mentala landskapet utanför oss med hjälp av bilder, skrift, ljudinspelningar, filmer och till och med i det yttre landskapet. — —-Våra minen är starkast knutna till personer och platser Dessa är oftast de bärande elementen i myter och berättelser – det är jus de båda kategorierna som egenskaper och händelser knyts till.

Minnet fästs gärna på platser i landskapet som syns tydligt och kan fungera som landmärken.

Så vad händer när man gör stora ingrepp i den fysiska miljön. När man river Nedre Norrmalm eller när man rev åttio byggnader i Göteborg eller förstörde hela sidan av Kristianstads centrum med en över 300 meter lång galleria? Jo – det som händer är att våra minnen försvinner med byggnaderna.

Men – säger du, man måste ju bygga nytt ibland. Jovisst men man behöver ju inte gå tillväga som vi gjort i Sverige där man rivit ungefär lika mycket som det som förstördes i städer på kontinenten. Där försvann husen genom bombning. Vi klarade av samma sak utan bomber.

Det går att bygga så att stadens struktur behålls och varsamt förnyas. Då kan också minnena få leva vidare.

Om skönhet

Skönhet. I stadsbyggande. Det är inte ofta det ordet används. Annat är det med ord som ”tidsenligt” eller ”släktskap med stadens rum och den moderna människans livsstil”. Det senare är svårslaget snömos uttalat om en ny byggnad i Malmö som bilden nedan visar.

DSCF2556

Nu har kulturredaktören Stina Oscarson skrivit i Dagens Nyheter om behovet av skönhet i stadsbyggande och citerar Harry Schein (minns ni honom?) men hon konstaterar samtidigt att i dagens byggande är det ekonomiska kalkyler som räknas och inget annat. Det hela kan förefalla så uppenbart att det känns lönlöst att kommentera. Men samtidigt ger vi då efter för den utveckling mot förfulande av stadsbyggandet som sker. Några få arkitekter driver en annan linje än den rådande i sitt eget skrå. De flesta andra tiger mest. Med allt större arkitektföretag på en marknad med få beställare är det en risk att kritisera.

En gång i veckan är jag i Köpenhamn. Jag tar Öresundståget från Hyllie, den första/sista stationen på den svenska sidan. Här byggs det en ny stadsdel. Just nu färdigställs Malmös högsta kontorshus. Vad är poängen med det? Att bygga högt. Det blir ju bara dyrt och uppenbarligen blir det inte vacker heller. Flera av de nya husen intill har skeva former. Det är som om husen vill vrida sig ur illa sittande kläder. DSCF2532

Om det inte lutar så är det storskaligt, tvärtemot hur alla stadsmiljöer vi tycker om brukar vara. Att det inte är skönhet som varit avgörande vittnar den stora arenan vid torget om. ”Den var ett bondeoffer” sa det dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu. Staden skänkte marken intill arena gratis till byggherren som sålde den till ett köpcentrumprojekt. Detta köpcentrum som på kort tid synbarligen avlövar stadskärnan från handel.

En som skrivit om skönhet är den engelske filosofen och författaren Roger Scruton. Att kort beskriva hans uppfattning i många frågor är inte lätt men det räcker antagligen med förmodandet att han representerar motsatsen till Stina Oscarsons uppfattningar. Ändå har han skrivit något som Stina O antagligen instämmer i. T.ex detta:

Beauty is therefore as firmly rooted in the scheme of things as goodness. It speaks to us, as virtue speak to us, of human fulfilment: not of things that we want, but things that we ought to want, because human nature requires them.

 Om skönhet skall uppfattas som en dygd så har vi en bit kvar innan vår allmänna teknocentrism lossnar.

Jag lämnar Köpenhamn och går via Nicolai Plats längs de gamla gatorna från 1730-talet bort mot stationen. Där stiger jag på tåget hem via Hyllie, manifestationen av historielösheten.

De mest förortsmässiga förorterna ökar mest

daly-city1

Den amerikanska sångerska Malvina Reynolds (mamma till Chris Kristofferson) körde med sin man söderut från San Francisco. Plötsligt sa hon till mannen att ta över ratten ”I feel there is a song coming up”. Sången var ”Little Boxes” och det man körde förbi var förorten Daly City (på bilden) Fortsätt läsa De mest förortsmässiga förorterna ökar mest

Allmän plats eller inte allmän alls

Mötesplats i Center Syd
Mötesplats i Center Syd

Nuförtiden när varenda köpcentrum marknadsför sig som en ”mötesplats” så finns det anledning att var uppmärksam. Köpcentra är inte allmänna platser. Det är byggnader vars utrymmen kontrolleras och övervakas av ägarna. Det är nu inte ovanligt att det råder fotoförbud i dessa centra. Prova själv att gå med en kamera på dessa platser. Snart har du en vakt som diskret följer dig. Jag har upplevt det på flera ställen i Sverige. I Västermalmsgallerian sa vakten åt mig att jag inte fick fotografera. På Center Syd undrade en ledningsperson vad  jag gjorde.

Det viktiga i en allmän plats (bortsett från allt arkitektursnack) är att man känner sig fri att vara där. Jag kan stå eller sitta på denna plats hur länge jag vill. Jag skall naturligtvis uppträda på ett civiliserat sätt.
– Jamen säger du, man kan väl sitta på ett café hela dagen med sin dator om man vill. Jo men det är caféet som bestämmer och som kontrollerar vad som sker i lokalen.

I en artikel i The Guardian skriver man om problemet med allmänna platser som egentligen inte är det. Stora kontorsprojekt lämnar ett litet stensatt hörn på tomten och kallar det en plats, gärna uppkallad efter det egna företagsnamnet. Artikeln handlar om en paneldiskussion ledd av den engelska journalisten Anna Minton. Deltagare vara de två arkitektikonerna Jan Gehl och Richard Rogers. Anna Minton kommenterar resultatet av diskussionen så här på Twitter:

Skärmavbild 2014-12-15 kl. 12.37.44

 

I debatten formulerar Richard Rogers denna åsikt:

“Ideally all public space should be public,” he said. “But while we live in a capitalist world, especially one run by extreme capitalists, it’s better to have semi-public space than no public space at all. As architects we have limited control.”

Vi har även här i Sverige försök att slira på begreppen. Något som kallas Nordic City Network. De lanserar uttrycket ”det fjärde stadsrummet”. Det är ett uttryck för samma anda som hos Richard Rogers.

Jan Gehl som blivit världsberömd genom att tala för gågator och kalla andra världberömda arkitekters arbete för ”dogshit architecture” (de släpper en hundskit lite här o där i världen).
Nu sitter han bredvid Rogers och ler förnöjd när begreppet allmän plats urholkas.

I Köpenhamn konstaterar  Gehl förnöjt att hans barnbarn nu kan gå till skolan mitt i stan.

DSCF0303Gehl har under åren varit starkt pådrivande för att göra gågator överallt, mota bort bilar och propagera för cyklar. Det vill man nu skall ske på den kanske sista gatan som liknar en riktig stadsmiljö, nämligen Vaernedamsvej. Gatan består av många små företag som är helt beroende av att få leveranser med bil. Det tycks planerarna i Köpenhamn inte förstå. Men de har väl aldrig själva varit i närheten av att driva ett företag.

För planerarna är det viktigare att man kan cykla.

Besök i ”The Capital of Shopping Centers” – del 2 – Sollentuna Centrum

I ett tidigare inlägg redogjorde jag för ett besök i Stockholm som ju inte bara kallar sig the Capital of Scandinavia utan också är The Capital of Shopping Centers. Ingen stad i Europa har så mycket köpcentrumyta per invånare som Stockholm. Eftersom man sen länge tycks ha funnit denna form – köpcentret – som en bra modell att fysiskt organisera samhället, så är den intressant att studera. Förra gången var jag i en söderförort, vid Liljeholmstorget. Detta torg har fått pris båda av köpcentrens egen organisation och av Stockholm Stad.

Ett annat köpcentrum som nyligen prisats är Sollentuna centrum. Jag börjar med att ge ordet till en man som heter Martin Rörby. Han sitter i Stockholms skönhetsråd och har tidigare bott i Sollentuna. Om det hus han då bodde i – det jättelika huset på Malmvägen har han kanske sina egna skäl att se tillbaka positivt på. Annars är det ett av det mest förskräckliga exemplen på modernismen i Sverige. Martin Rörby är förtjust i Sollentuna centrum vars interiörer visas i filmen som tar 7,5 minuter.


Det som är själva centrum i Sollentuna markeras av det höga huset för kommunens förvaltning. Mittemot detta ligger köpcentret. Platsen mellan dessa stora volymer nås via en gångväg under vägar och järnväg tills man plötsligt kommer upp i en tom plats framför entrén till köpcentret. Denna dag hade en musikskola samlats utanför entrén, barn och föräldrar längs den stora väggen. Deras närvaro illustrerade bristen på platsbildning. Jag tog inga bilder inne i centret. Det är ju en privat mark – inte en offentlig plats som det ödsliga torget utanför.

IMG_0261IMG_0260

På bilden nedan ses det höga kommunhuset. Bakom detta ligger alltså köpcentret. Den byggnad som syns närmast kommunhuset på denna sida är en slags arenabyggnad.
IMG_0265

Utrymmet – det får väl kallas så – mellan kommunhuset och arenabyggnaden ser ut som på bilden nedan. Utöver den lilla skara barn och föräldrar som samlats utanför entrén till köpcentret såg jag väldigt få människor röra sig runt gatorna i detta område.

En gång byggdes det väldiga huset på Malmvägen som ses i filmen ovan. Detta tillsammans med kommunhuset och köpcentret har angett en skala som tycks prägla även fortsatt utbyggnad. När Skönhetsrådet skulle svara på fråga vad man skulle kunnat bidraga med i Sollentuna fick man inget svar. Kanske det inte behövs något skönhetsråd för att tala om vad som saknas?

IMG_0263

 

Stadsmiljö och arbetstillfällen

IMG_7641I Malmö och Kristianstad hotas nu de historiska stadskärnorna av köpcentrumetableringar, både inne i och utanför stadskärnorna. Motiveringen, även om det sällan sägs förrän argumenten tryter, är att dessa etableringar skapar arbetstillfällen. Frågan är vilken typ av arbeten de skapar?

Fortsätt läsa Stadsmiljö och arbetstillfällen