”Så ville han själv betala för det”

ringköbingFör ett halvår sedan skrev jag om staden Ringköbing i Danmark. Där hade 500 medborgare samlats till en demonstration mot rivningen av den gamla realskolan. Byggnaden hade under senare år fungerat som musikskola. De medborgare som demonstrerade tyckte att byggnaden var en del av stadens själ.

Stadens styrande framhåller gärna det privata initiativets stolthet – samtidigt som man ger tillåtelse till att riva en stor fin byggnad mitt i stadens hjärta. Fortsätt läsa ”Så ville han själv betala för det”

En annan process

Sveriges fulast hus
Sveriges fulast hus


Plötsligt har riksmedia börjat intressera sig för hur det byggs utanför Stockholm. Peter Kadhammar i Aftonbladet har gjort resor till flera mindre orter och beskrivit rivningsraseriet där. Peter kommer från Säffle och har en bakgrund som gör att han kan skildra vad som skett.

Nu har Adam Svanell, bördig från Kristianstad uppmärksammats på vad som sker i hans hemstad via en gammal kamrat från orten. Han skriver i SvD bl.a.

Min uppväxtort Kristianstad tillhör de svenska städer som kom lindrigt undan på 60-talet. I stället för att riva stadskärnan och ersätta den med varuhus bevarade man torg och gågator och smällde upp sitt bruna Domus strax intill. Nu, 50 år senare, är det som om stadens politiker försöker verkställa de misstag som uteblev då.

Det är bra skrivet och man frestas tillägga; äntligen. Rikspressen har alltför sällan uppmärksammat vad som småpåvar kan ställa till med ute i landet. Artikeln har en rubrik och inledning som tar sin utgångspunkt i vad som sker i Stockholm, men a la bonheur, hellre det än inget alls.

Att Kadhammars och Svanells artiklar skulle få någon betydelse för dem som är makten är tveksamt. I Kristianstads fall är makten delad mellan FP och S. En folkpartist drivs av idéer som skall tvingas på andra till varje pris och en socialdemokrat har ju alltid någon utopi långt borta som skall förverkligas.

Vår historia och den mening som en känd stadsmiljö skapar är inget som hindrar dessa att gå fram som de gör. Svanell beskriver det som ”en annan process”. Den kanske är minst lika viktig som vad som sker i Stockholm

En stad utan bokhandel

IMG_0314Jag får meddelandet att Hamrelius bokhandel i Malmö har gått i konkurs. Jag blev inte överraskad då Gudmund berättade för mig hur det stod till. Ingen lär bli lidande i konkursen utom paret Hamrelius själva.

Bokhandel anses inte lönsamt av t.ex banker och i köpcentrumägarnas skara varnas det för denna verksamhet.

Nu är Malmö en stad utan en riktig bokhandel. Gudmund Hamrelius har en kollega som driver en fin liten boklåda i Kristianstad, Daniel Soutine. Han uttryckte för mig saken på föjande sätt. ”Du åker inte in till stan bara för att gå till Lindex”. Inget fel på Lindex i sig men Daniel menade den soppa av kedjeföretag som idag dominerar.

Med Aftonbladet i Kristianstad

Journalisten Peter Kadhammar har skrivit ett antal artiklar om vad som händer med våra mindre städer. Städer där handel och service dör ut, ofta med de styrandes goda minne. Undantag finns. Jag rekommenderade Peter Kadhammar att besöka Ystad som ända sen varuhusexpansionens dagar har kämpat för sin historiska stadskärna.Läs här. Där fick han bl.a träffa Claes B Persson som var stadsarkitekt 1971- 85 och som liksom sin företrädare värnade om stadsmiljön. Men Ystad är ett lysande undantag. Många andra städer har sina egna skäl att gå varsamt fram i förändringen av sin historiska miljö. Det som nu händer i Kristianstad är dock exceptionellt.

Aftonbladet 6 dec 15-2Aftonbladet 6 dec 15Jag har skrivit om det på denna blogg. Många andra i Kristianstad har också engagerat sig. Den lokala tidningen har emellertid varit som en Husbondens röst åt de partier över alla gränser som gjort ett handslag på att bygga först ett stort köpcentrum inne i stadskärnan och sen ett till strax utanför. Klicka på taggen Kristianstad här intill om du är intresserad av att läsa mer.

För en månad sedan var jag och några till i Kristianstad och träffade Peter Kadhammar och fotografen Lotte Fernvall. Resultatet blev det uppslag i Aftonbladet som ses på bilden. Själva artikeln kan du läsa här.

Peter Kadhammar fick också en intervju med kommunalrådet Pierre Månsson (FP). Som den liberal han är ser han inte något problem i att låta marknadskrafterna styra planeringen av staden och hota en urban struktur som är fyra hundra år gammal.
Det är inte utan man får sociologen Max Weber i tankarna. Weber som skrev om ”järnburen”. Han skrev om det byråkratiska sinnelaget som brer ut sig och blir det dominerande eller riktiga tankesättet. Förlusten av mening och sammanhang är vad Weber kallar för ”rationalitetens järnbur”. Det är en metafor för individen som står främmande för ett system hon själv har skapat.

Tack Peter Kadhammar för att du bidrog att föra ut kunskapen om vad som sker i Kristianstad utanför kommunens gränser.

 

 

 

Det dementa samhället

Det är en höstkväll i den lilla västjylländska staden Ringköping. Cirka 500 personer har samlats under facklornas sken när läkaren Birte Pedersen stående på en upp- och nervänd låda, tar till orda:

Ringköpings invånare har vaknat upp ur Törnrosasömnen, säger hon och fortsätter:
Vår tystnad är slut. Vi vill inte längre vara tysta när Ringköpings stadskärna försvinner, hus efter hus. När det historiska och kulturella arv, som vi nu, mer än någonsin är avhängiga av försvinner framför ögonen på oss. För handen på hjärtat – vad skulle Ringköping vara utan sin gamla välbevarade stadskärna. Vad skulle vi då glädjas åt och vara stolta över?

Här kan du läsa hela talet som Birte Pedersen höll vid demonstrationen

ringköbingBakgrunden till mötet, som beskrivs i den danska kulturtidningen Weekendavisen, är att den gamla realskolan, senare musikskolan, skall rivas. Byggnaderna har stått tomma några år och nu vill man ersätta dem med kontorsbyggnader.

Michael Böss som är lektor på Århus Universitet uttrycker det som sker:

Det är en symbolisk sak, för det är i verkligheten ut uppror mot politikernas och teknokraternas historielöshet. I Ringköping känner man att man tidigare bodde i en stad med en helt annan status som man nu tagit ifrån dem. Det enda man har kvar är en vacker gammal stad och nu vill man få väck det också. Samhällets materiella kultur – som hus och gator – rymmer våra minnen.De hjälper oss att komma ihåg historien och ger oss därmed en identitet. När invånarna i Ringköping låter sit mobilieseras i protest mot rivningen av den gamla skolan , är det för att de upplever det som en personlig och kollektiv identitetskränkning.

Det dementa samhället
Michael Böss har skrivit en bok som heter Det demente samfund, som jag alltså använt titeln till rubrik på detta inlägg. Han menar att vi lever i en
nutidskultur, som kännetecknas av ett mera löst förhållande till historien, men som heller inte har drömmar och visioner om framtiden. Ett samhälle med en sådan kultur hotas av historielöshet. Medborgarna blir produktionsfaktorer i stället och görs till lättare offer för dem som hävdar ”nödvändighetens politik”

Journalisten Poul Osmondsen utvecklar temat vidare och menar att anledningen till att det som sker inte beror på att politiker och tjänstemän är dåliga människor. Men de är fångade av det tankesätt som kallas New Public Management som har spridit sig som mögel i den dålig byggnad. NPM har gjort kostnadseffektivitet till gud. Irrationella faktorer som kulturarvet eller historien eller hänsyn till sammanhållningen i det lokala samhället är bara intressant om det kan mätas i pengar; de har inget värde i sig själva.

Brain Drain
Ringköpings öde delas av många andra kommuner som drabbades av den stora kommunsammanslagningen 2007, 270 kommuner blev 98; 13 län blev 5 regioner. De små kommunerna miste stora delar av sin offentliga förvaltning som i stället flyttades till en gemensam förvaltning i en grannkommun.

Invånarna i Ringköping inser naturligtvis att det finns samordningsfördelar i större enheter när det gäller t ex sjukvård. Men nu träffar man inte längre politikerna på gatan längre och även tjänstemännen har flyttat. Ringköping förminskades av att mista så många offentliga arbetsplatser. Det gick ut över självkänslan.

Michael Böss menar att man kan tala om en akademisk eller intellektuell utarmning i många mindre städer. Detta har inget med socialt snobberi att göra men många av dessa människor som nu inte längre bor kvar var med att sätta agendan, och fick igång saker som präglade staden. Kvar finns folk, bl.a. lokala politiker,  som upplever utvecklingen som så hotfull att de är beredda att gå långt för att staden ”inte skall hamna på efterkälken”. Det är de som går in för att riva gamla hus.

Den Nya Ekonomin
1998 kom en bok som heter Den nya ekonomin. 10 strategier för en uppkopplad värld”. Den är skriven av Kevin Kelly som då var redaktör för tidskriften Wired; den nya teknikens främsta uttolkare.

Boken är skriven innan finanskriser och subprimekriser. Den hyser en stor tilltro till den nya teknikens möjligheter att sprida information men även att sprida människors möjligheter att påverka. Idag skulle Kelly kanske skrivit en annan bok. Tekniken kunde ju – visade det sig – också underlätta centralisering och kontroll uppifrån.

Men ändå träffar han rätt på de sista sidorna i boken när han skriver:

På grund av att nätverksekonomins natur gynnar obalans, fragmentering, osäkerhet, rörighet och relativism,
så är det dåligt med förankringar och värderingar.
Vi saknar helt enkelt förmåga att handskas med frågor som inte kan besvaras med hjälp av tekniken.

I det stora vakuum efter mening som råder,
i tystnaden efter outtalade värderingar,
i frånvaron av något stort att stå för, något större än självet,
kommer tekniken – på gott och ont – att forma vårt samhälle.

Om detta vet man redan allt i Ringköping.

Hållbart byggande – och motsatsen

DSCF1250Spanarna i SR P1 är ett av mina favoritprogram. Häromdagen lyssnade jag till Göran Everdahl som spanade om ”hållbarhet”. Lyssna här på programmet. Göran Everdahl inleder.
Allt mer värderas efter huruvida det är hållbart på längre sikt eller inte. Ett besök i Istanbul ledde tankarna till hållbart byggande och då avsågs inte det som vi brukar tala om – energiåtgång och en halvmeter glasfibermattor på vinden. Det handlade om hur människor själva bygg till och byggt om sina bostäder så att de passade för nya behov.
Precis som man gjort i stora delar av San Francisco  (som bilden ovan är ifrån). Göran Everdahl refererade också till San Franciscobon Stewart Brands gamla fina bok – How buildings learn- what happens after they are built? . Arkitekter glömmer oftast den fjärde dimensionen – tiden säger Stewart Brand i boken. Genom att tänka ur detta hållbarhetsperspektiv så avslutar Göran Everdahl sin spaning med att fråga sig vilka byggnader som ”blir över”. Jo svarar han – alla köpcentra och gallerior. Det borde byggas om till flergenerationsbostäder där man kan ta rulltrappan till tvättstugan. Det borde man kanske försöka men köpcentra går sällan att bygga om till någonting annat som är användbart.

Trots den alltid skämtsamma tonen är Spanarna ett program med en hela tiden tänkvärd underton. Just denna spaning borde många lyssna på och fundera över hur vi bygger.

Ett exempel som jag nyligen passerade är Kävlinge kommun. Jag skulle till Kävlinge centrum, dvs det som en gång var Kävlinge Centrum. Idag tänker kanske de flesta på handelsvirrvarret  kring Center Syd, men det finns faktiskt ett gammalt centrum i Kävlinge.
Det är inte lätt att hitta dit om man kommer som besökare. Vägskyltarna till centrum leder en runt och ut ur bebyggelsen hela tiden. Jag har emellertid varit där förr och vet att det finns där. Numer är det bara en skugga av sitt forna jag med tomma lokaler. Det tycks dock inte bekymra kommunledningen då man har utarbetat en storstilad plan för ett nytt centrum intill det gamla. En plan som nu länsstyrelsen har stoppat.


DSCF2045
Även Center Syd är på nedgång – många tomma lokaler. På hemsidan talas om en nyinvestering som skulle påbörjats för flera månader sen. Inget verkar dock ha skett. Center Syd ägdes ett tag av det ökända bolaget Boultbee. Andra ägare har väl varit av samma skrot och korn att döma av en artikel nyligen i Sydsvenskan.

Kävlinge tycks alltså vara motsatsen till Göran Everdahls spaning. I stället för att skapa en hållbar bebyggelse, så tycks man konsumera den och överge den när den är förbrukad.