Hyllie

En gång i veckan passerar jag Hyllie på väg till och från Köpenhamn. Jag står och väntar på en buss att ta mig hem. Busshållplatsen ligger på andra sidan en fyrfilig väg som man passerar utan hjälp av övergångsställen. På kvällen går bussarna inte så ofta så man får tid att betrakta den bebyggelse som nu skjuter upp på motsatta sidan vägen. De hus som byggs och är ritade av det danska arkitektkontoret CF Möller synes ha placerats på jättelika stolsben. Husen verkar dessutom luta åt olika håll. Busshållplatsen ligger vid en baksida av det som skall vara Hyllie Centrum. På andra sidan husen på bilden finns ett torg som innehåller nedgången till tågstationen. Torget upptas vid sin ena kortsida fasaden till Malmö Arena i vilken det nästan aldrig händer någonting under dagen en vanlig vardag. Det är en stängd fasad. Ena långsida innehåller kontor och en McDonaldsrestaurang. Den andra kortsidan ett hotell och den tredje är en halvt öppen sida. Här finns också i hörnet ingången till köpcentret Emporia som innehåller allt som ett torg egentligen borde ha men som nu inte kan ha just det.

”This is fastfood archtecture” sade nyligen en utländsk arkitekt på besök intervjuad i radioprogrammet Filosofiska rummet. Nyligen sände Filosofiska rummet en diskussion kallad ”Arkitekturens  filosofi”.
Deltagare utöver programledaren Thomas Lunderquist var ansvarig för arkitektutbildningen i Lund och redaktören för tidskriften arkitektur.

Trots programledaren försök att provocera genom att ta upp de förfärliga bostadsområden som byggts under framför allt 60-70 talet så kände sig inte representanterna för arkitektskrået apostroferade. Man gjorde lite namedropping av fina namn ur historien som Sigurd Lewerentz och Steen Eiler Rasmussen. Corbusiers vansinnigheter bortförklarades med att det i själva verket var Walter Gropius som genomförde dem. Corbusier hävdade man hade i själva verket utarbetat ett sätt att införa en ”mänsklig skala och mänskliga mått i arkitekturen”. Måtten hämtade han från en genomsnittlig engelsk polisman.
Begreppet arkitektur som ofta kallats för ”frusen musik” borde kallas ”frusen politik”. Arkitekten har alltså inget ansvar för de misslyckade projekt som genomförts och fortfarande görs. Det är politikernas fel – det är ju de som bestämmer. Men politiker behöver råd och rådgivaren får en del av ansvaret.

Ja – så kan man stå och fundera när man väntar på bussen och samtidigt lyssnar på Filosofiska rummet i hörlurarna. Framför mig på andra sidan gatan bygger man i en höghushypbris som kommer att förstärka den redan kraftiga blåsten runt knutarna.  Corbusiers eventuella tankar om mänsklig skala har man hoppat över här.

Kulturlängtan

I helgen var vi i Stockholm. Tanken var att vi skulle besöka det nyrenoverade Nationalmuseum. Den tanken var vi inte ensamma om. Fem hundra intresserade stod i kö innan museet öppnade. Det får bli en annan gång. Museet lär ju kunna stå ett tag nu när det återfått sin ursprungliga glans. Det ursprungliga har ju ingen sett om jag förstått det rätt. Den tyske arkitekten Stühler som inkallats för att färgsätta museet avled året innan öppning och en svensk arkitekt, Scholander, gjorde en blek variant av Stühlers idéer. Längre fram på 1900- talet gjorde man om igen och målade allt vitt. Man klädde bl.a. in två pelare från Hadrianus villa i Tivoli (ligger öster om Rom och inte i Köpenhamn).

Vad gör man då en lördag?

Man kan gå till Blasieholms torg, ett kvarter från Nationalmuseum, torget med bronshästarna. Det var fastighetsägarna runt torget som gav Sivert Lindholm i uppdrag att utforma torget. För att avgränsa platsen placerade Sivert Lindholm de två bronshästarna i varsin ända av torget. Av en slump hade han hittat två gjutformar till hästarna hos ett konstgjuteri i Stockholm. Hästarna ingår i det fyrspann som pryder San Marcokyrkan i Venedig och hur formarna hamnat i Stockholm vet man inte riktigt. Men de pryder sin plats där de står.

En bra dag alltså. Stort intresse för den klassiska konsten i vårt nyrenoverade museum och två bronshästar från Venedig.

William Morris, Alfred Grenander – tidstecken

fullsizeoutput_2bd

Jag tycker om flugor, sådana man har i stället för slips. På engelska heter det bow ties och i Danmark säger man butterflies. Danmark har å andra sidan inte direkt varit känt för excesser i herrmode. De har ju sina sandaler. Året runt.
Flugan ovan har ett mönster av William Morris (1834-1896 – just nu dubbelt aktuell i Sverige i samband med en utställning på Millesgården samt Hennes & Mauritz samarbete med Morris & Co för en klädkollektion. Morris är mest känd för att ha startat Arts and Crafts-rörelsen. Utställningen på Millesgården kommer f.ö. att under våren 2019 flytta till Nivågaard Museum på Själland.
William Morris var också känd för något annat här i Sverige. Det var under förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930. Utställningen skulle egentligen handla om konsthantverk i Slöjdföreningens regi. Den som styrde både Slöjdföreningen och innehållet i utställningen var en man som hette Gregor Paulsson. Han ändrade utställningens huvudtema till en bostadsutställning och konsthantverket fick en undanskymd plats. Hela utställningen blev en hyllning till funktionalismen som sedan ledde till den brutala arkitektur som förfulat landet i ett halvt sekel. Konsthantverk var något man inte skulle ägna sig åt. Den estetik som var intressant var den som kommer ur den industriella produktionen. Inspirerad av Le Corbusier ansåg Paulsson att konstindustrin överhuvudtaget inte hade något berättigande.
Som vanligt när märkliga idéer lanseras behöver man en fiendebild. Det blev William Morris. Paulsson menade att ”ingen bryr sig om skönheten i industriprodukter – estetikan har förvisats till den ”höga konsten”. Vi har inget gemensamt med traditionen blev Paulssons stridsrop. Dessa citat har jag hämtat ur den utmärkta boken av Per I. Gedin som heter När Sverige blev modernt.

Morrisutställningen, H&Ms kollektion och varför inte Arkitekturupproret kanske är tecken på ett uppvaknande från det krampaktiga grepp som Corbusiers arvingar hållit landet i.

Avslutningsvis ytterligare ett litet tecken. I Falsterbo finns ett sommarhus som i många år varit i behov av underhåll och renovering. Det är vad som nu påbörjats. Huset ritades och ägdes av en svensk arkitekt, Alfred Grenander (1863 -1931). Huset är skapat i en Arts&Crafts anda, alltså den stil som William Morris var en av initiativtagarna till.
Alfred Grenander själv var en man som följde de olika tendenserna inom arkitekturen. Det gjorde han som arkitekt för sjuttio tunnelbane- och S-bahn stationer i Berlin i olika stilar. Allt från den palatsliknande stationen i närheten av varuhuset KDW vid Wittenbergplatz till den funkisinspirerade Krumme Lanke.

Sommarhuset i Falsterbo innehöll även möbler som Grenander ritade. Jag fick möjlighet att dokumentera dem strax innan huset såldes men bilderna har gått förlorade i ett kraschat dataminne. Huset och möblerna hade varit i släktens ägo genom Grenanders dotter som bodde där varje sommar så länge hon levde. Möblerna såldes på auktion i Sverige och köptes upp för att säljas för betydligt högre priser  i Tyskland.

Vi får glädjas åt att Artur Grenanders rosafärgade sagohus nu skall återfå sin forna glans och tillsammans med Josef Franks fem hus i närheten skall påminna oss om att konsthantverket och traditionen tillhör vår tid också. De är helt enkelt tidsenliga.

IMG_0803.jpg

Museumsbesök på recept

IMG_0789Kan man bli ordinerad museumsbesök om man är sjuk eller mår dåligt. Jajamän – i Montreal går det för sig. Entréavgiften betalar Canadas sjukvårdssystem. Dr Hélène Boyer är viceordförande för de frankstalande läkarna i Canada anser att vi ”utsöndrar hormoner när vi besöker museum och dessa hormoner svarar för vårt välbefinnande”

En annan aspekt på museumsbesök har Charles Saumarez Smith som är chef för Royal College of Art i London. Så här skriver han i en artikel i The Guardian:

Den allt mer ökande besöksströmmen till museer i England tillsammans med den minskande strömmen av kyrkobesökare kan kanske hänga ihop. Är upplevelsen att gå på ett museum analogt med vad som brukade vara eller avsågs vara den upplevelse man får i kyrkan: ett sökande efter det andliga, för frågan om meningen i existensen; en gemensam och delad upplevelse av idén att där finns och bör finnas viktiga aspekter av livet vilka inte är delar av vardagslivet och vilka kan tolkas av människor som har speciella förmågor och insikter i ämnet.

Bilderna är tagna från Glyptoteket i Köpenhamn. Skulpturen är donerad av arkitekten Henning Larsen som ritade den nya tillbyggnaden där den står. Den andra bilden visar vinterträdgården där det går utmärkt att sitta en stund i lugn och ro och fundera över livet.

IMG_0757

Museet eller kyrkan

Barberini
Museum Barberini, Potsdam

Nationalmuseum i Stockholm har åter öppnat efter en totalrenovering. Den upsprungligt tänkta färgsättningen på väggarna är nu möjlig att se för första gången sen 1866. I Lund skall Biskopshuset snart invigas för att bli en del av Historiska Museet. För inte så länge sedan invigdes Skissernas Museum – också i Lund. Malmö håller ställningarna som vanligt och gör ingenting. Bilden ovan visar ett nytt museum i Potsdam söder om Berlin.

Besöken i museer ökar men besöken i kyrkor minskar.  Detta gäller inte bara i Sverige. I England tappar kyrkan ungefär 1% av medlemmarna varje år pga av medlemmar som avlider. Detta kompenseras inte av nya medlemmar. Man verkar gå till museet för stilla kontemplation i stället för till kyrkan. Royal Academy of Arts i London tillhör inte 10 i topplistan för museer när det gäller besök men har ungefär lika många besökare som landets (Englands) 16000 kyrkor tillsammans.

Minnet och den fysiska omgivningen

 

Bilden är från Monterey i Kalifornien. Jag lyckades ta en bild utan att få med alla snabbmatsrestaurangerna i hamnen utan bara det som kan minna om den tid då John Steinbeck bodde här.

När jag var ung och efter avslutad militärtjänstgöring kom till Stockholm för att studera fanns hela Stockholms Universitet innanför tullarna. Det var över nittio institutioner som låg spridda i äldre byggnader. Hela innerstaden var fylld av platser där jag träffade nya vänner och fick minnen. Minnen som upplevdes i den miljö som idag till stora delar inte längre finns. Universitetet flyttades ut till modernistiska kaserner norr om staden. Hela nedre Norrmalm revs och man skapade det nya anonyma centrum vi har idag.

När jag tänker på dem jag träffade då ser jag dem framför mig i de miljöer vi umgicks, undervisningslokaler, restauranger, festlokaler m.m.

Vissa platser var viktigare än andra – som området kring Odenplan. Det området har i stort sett skonats från rivningsraseriet. Därför är det trevligt att gå där och plötsligt i åsynen av ett hus t.ex komma ihåg något som hände och de personer som var med.

Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors skriver :

Det senaste stadiet i människans evolution är att vi har lärt oss lagra berättelser från det mentala landskapet utanför oss med hjälp av bilder, skrift, ljudinspelningar, filmer och till och med i det yttre landskapet. — —-Våra minen är starkast knutna till personer och platser Dessa är oftast de bärande elementen i myter och berättelser – det är jus de båda kategorierna som egenskaper och händelser knyts till.

Minnet fästs gärna på platser i landskapet som syns tydligt och kan fungera som landmärken.

Så vad händer när man gör stora ingrepp i den fysiska miljön. När man river Nedre Norrmalm eller när man rev åttio byggnader i Göteborg eller förstörde hela sidan av Kristianstads centrum med en över 300 meter lång galleria? Jo – det som händer är att våra minnen försvinner med byggnaderna.

Men – säger du, man måste ju bygga nytt ibland. Jovisst men man behöver ju inte gå tillväga som vi gjort i Sverige där man rivit ungefär lika mycket som det som förstördes i städer på kontinenten. Där försvann husen genom bombning. Vi klarade av samma sak utan bomber.

Det går att bygga så att stadens struktur behålls och varsamt förnyas. Då kan också minnena få leva vidare.

Släppa in bilarna i Kristianstads centrum?

 

Tänk så mycket enklare det vore att kunna köra ända fram till den butik man vill besöka, göra sitt ärende och därefter köra iväg.
Nu går inte det.
Staden har gågator.
Den första gågatan, Lijnbaan, i Rotterdam firar 50 år nu. Den skapades i ett Rotterdam som var sönderbombat. Man kunde då likaväl försöka göra en gågata eftersom det inte fanns någon historisk bebyggelse att bevara.
Som i Kristianstad.
Under åren gick det inte så bra för Lijnbaan. Skadegörelse o bråk nattetid. Men nu har man rustat upp och hoppas på bättre tider.

I USA har man inte så mycket gågator. Folk tycker om att köra ända fram dit man tänkt sig. Köpcentra har stora parkeringar som du måste vandra över för att sen komma in i ett köpcentrum där planerarna har ansträngt sig för att förhindra din orientering. Krökta gångar som du aldrig ser slutet på. Den som sägs ha skapat det moderna köpcentret, som invigdes ett år efter Lijnbaan i Minneapolis, hette Victor Gruen. Egentligen hette han Victor Grünbaum och var en jude som flydde från Österrike. Han blev besviken på hur köpcentra utvecklades och flyttade tillbaka till Wien bara för att uppleva att man byggde ett stort köpcentret intill. Plus ca change – plus cést la même chose.

Men Victor Gruen fick en ”effekt” uppkallad efter sig
–  The Gruen Syndrom.
Den innebär att en person som varit i ett köpcentrum och besökt tre butiker har glömt bort varför man kom dit och fortsätter att irra omkring. En del köpcentra (de flesta går dåligt av dem som finns kvar) har man sågat upp i mindre block och gjort nya gator mellan butikerna. Ungefär som man skulle ha gjort med Galleria Boulevard från början men som man inte brydde sig om.

Skulle man verkligen kunna tänka sig att släppa in bilarna i Kristianstad centrum? Knappast. Det skulle visserligen bli ett slag mot C4 Shopping med sina vindlande gångar. Men människor är inte rationella. Vi åker inte till en butik, gör inköp och åker därifrån. Man åker till ett köpcentrum och låter sig virras omkring, för att man inte kommer på något annat att göra. Därför underlättar de förvirrande gångarna. Det ökar konsumtionen och stärker Sveriges låneknarkande ekonomi. Du uppskjuter beslutet att du nu har sett vad du behöver och även varför du kom dit.

Kristianstads centrum skall behålla sina gågator men måste erbjuda ett alternativ till att spendera sin tid i ett köpcentrum –  och då handlar det inte bara om handel.