Stadskärnornas förstörelse och galleriornas intåg

Med ovanstående rubrik höll jag ett föredrag i Kristianstad den 5 februari -20.

Utgångspunkten var den galleria man uppfört i den historiska stadskärnan, på en stadsplan från 1600- talet. Frågan var hur man tillåta en byggnad som är 320 meter lång och totalt avviker från den befintliga bebyggelsen.

Mitt svar är att det började 1930 med Stockholmsutställningen och funktionalismens lansering och där kampanjen mot äldre bebyggelse tog sin början. Det gamla skulle ersättas av ”ljus och luft” , ”hus i park” och ett antal pekpinnar för hur folk borde leva. Kooperationen bidrog stark till stadskärneförstörelsen, genom att riva stora ytor och sen uppföra 10-15 Domusvaruhus per år i städer runt om i landet. Äldre byggnader med symmetri i fasaden, valvbågar och gesims under takfoten kallades internt på KFs arkitektbyrå för ”gammalsnusk”.

På 70- talet var varuhusepoken över. Byggnaderna byggdes om till ”gallerior” och fylldes med de kedjeföretag som tagit över varuhusens försäljning.

Det vilda 80-talet förvärrade det hela genom först Palmes devalveringar som ledde till stora vinster för exportföretagen, som de ej kunde investera som de ville; förrän 1985 då kapitalmarknadsregleringen upphävdes. När sedan valutaregleringen upphävdes 1989 kunde man köpa fastigheter utomlands.

Det hela landade i kraschen med finansbolaget Nyckeln 1990. Bankerna fick ta hand om de dåliga panterna vilka lades i speciella bolag. Valutaspekulation mot kronan blev en annan effekt som ledde till en styrränta på 500%.

Så småningom samlades fastigheterna i ny bolag. Många små företag hade dukat under i processen dittills.

På köpcentrumsidan finns nu ett antal stora bolag med utländskt pensionskapital. Dessa värderas nu på Stockholmsbörsen med 25% rabatt. Vad händer då framöver? När de underliggande värdena misstros. Kommer att tänka på vad som hände för ca 12 år sedan och den kris som då utlöste en internationell finanskris. Subprimekrisen kallades den.

Ikaros myten – vad lär man sig av den?

Vad vill den konstnär säga som har skapat skulpturen av Ikaros och som placerats på torget framför rådhuset i Kristianstad? Bara rent allmänt varna för hybris? Försök inte flyga för högt och komma för nära solen för då smälter dina vingar av vax och du störtar. Ikaros störtade inte på land som det verkar av just denna skulptur att döma. Han föll i havet.

Det är väl alltid bra att varna för hybris. I Kristianstad ligger det nära till hands att se en liknelse i de beslut som ledde till etablering av två köpcentra som nu hotar överlevnaden av stadskärnan. Hybris? Jaha – men sen då. De politiker som tog besluten som möjliggjorde projekten kan ju som brukligt idag säga: Vi var naiva. Det man egentligen säger då är att man innerst inne är snälla och välmenande människor men att det inte blev riktigt som man tänkt sig.

Man kommer inte att säga att trots riskerna var kända om man velat lyssna så tog man felaktiga beslut.

Vad kommer man säga? Förmodligen ingenting. De som kritiserar är så få och vid det här laget välkända att man inte behöver bry sig. Detta förlopp har målaren Pieter Breugel illustrerat redan på 1500-talet. Han förutsåg att om Ikaros plumsar ner i vattnet så kommer ingen att bry sig. Man fortsätter med sina sysslor. 

Ikaros syns nere till höger på bilden

breugel

Ikaros i Kristianstad

Statyn med den störtade Ikaros framför kommunhuset kan kanske komma att få en en alldeles lokal innebörd genom det som verkar ske nu.

Politikerna i Kristianstad åser nu en hotande katastrof  för stadskärnan för vilka de har ett stort ansvar. De har aktivt drivit på, ”lobbat” som de uttryckte det, för att få gallerian till Kristianstad.

Tron på att en galleria skulle få miljoner kunder att komma till Kristianstad blev en halvmesyr med tomma lokaler.

Vi har sett det förr. Varuhuskedjorna var en pådrivande faktor vid förändringen av svenska stadskärnor. Idag finns inte många kvar; de är omvandlade till andra verksamheter. Själva byggnaderna finns dock kvar och de ingrepp i stadskärnestrukturen genom den avvikande skala de medförde, går oftast inte att återställa.

Den stora skalan

Det mest betydande varuhuset var Åhléns vid Klarabergsgatan i Stockholm; det invigdes 1964. Den byggda ytan är 137 x 40 meter, mindre än hälften så långt som Galleria Boulevard

Konstprofessorn m.m. Ulf Linde skrev i Dagens Nyheter den 29 jan 1961 innan Åhlénsvaruhuset var klart men rivningen påbörjats:

”När man förr gick till fots från NK till Centralen fick man gå en bra bit; åtminstone kändes det så. Gamla Nedre Norrmalm var en värld för sig. Där fanns oändligt mycket att se och upptäcka – ingen stadsdel i Stockholm bjöd mer omväxling, ingen rymde mer. När kvarteren revs blev man förbluffad över hur litet området faktiskt var. Denna värld hade upptagit en mycket liten yta. Och när de nya bebyggelsen kom krympte den ytan ytterligare – de nya husen blev gigantiska, med den påföljd att den mark de stod på blev jämförelsevis liten.”

Trots att det gått ett halvt sekel sen rivningarna i Stockholm genomfördes har man inte glömt.

Författaren Per Wästberg skrev nyligen i en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken:

Arkitekterna körde en epok till fattigbegravning.

Staden är inte bara en blädderbok eller dagstidning, där man ivrigt väntar på nyheter. Den är lika mycket ett arkiv som samlar och dokumenterar seklers erfarenhet. Den är vackrast inte nyputsad utan sliten, med generationers tumavtryck i murytorna.

Ingen förnekar att städer har varit och är marknadsplatser men staden har dessutom fler funktioner och betydelser vilket citaten ovan antyder.

Idag är handeln utsatt för en stark förändring driven av ny teknologi. Att ovanpå denna drivkraft lägga en extrem konkurrens i form av två köpcentra blir för mycket för handeln i Kristianstad centrum.

När marknadsliberala principer skall råda  så finns oftast inga andra dygder.  Andra moraliska principer finns trots allt och verkar aktualiseras hos fler idag.

Det finns saker man helt enkelt skall vårda och inte offra på marknadsekonomins altare. Man skall känna en lojalitet mot tidigare generationers insatser och ha auktoritet att försvara en sådan ståndpunkt.

Per Wästberg igen:

Städer är strålningskällor; en senare generation tar emot läckor ur djupen. I en uråldrig stad förnimmer man de liv som levts där förut liksom de som levs vid sidan av ens eget.

Slutligen

Kritikerna har varit en mindre grupp med anknytning till handeln i stadskärnan. När kritik har framförts blir svaret ofta att man bör engagera sig politiskt för att föra fram sin synpunkt. Hur meningsfullt är det att engagera sig politisk i Kristianstad när partierna tvärs över partigränserna kortslutit systemet genom det s k handslaget.

Var har alla kulturpersoner varit, kulturföreningar? Alla de som i andra sammanhang talar varmt om den historiska miljön och värden som inte omedelbart kan omsättas i pengar. Varför har inte de hörts av under de år som gått?

Jag avslutar med ett citat av chefen för Berlingskes mediekoncern häromdagen:

Lad mig derfor slutte med en opsang til borgerligt tænkende mennesker: Skru ned for fritiden. Skru op for aktiviteten, hvor dannelsen lever. Politik er kun det mest synlige lag, den vigtigste forandring foregår i samfundets rødder.

Vad skall man ha Kristianstads centrum till?

 

gågatan K 20.9.18

I Kristianstadsbladet säger kommunalrådet Pierre Månsson att han inte bryr sig om var folk handlar bara det sker inom kommungränsen. Externcentra eller stadskärnan tycks inte spela någon roll. Det innebär att han inte tar centrumkärnans problem på allvar. Dessutom är han förvånad över kraften i förändringen. Så är det alltid. Vi överskattar tidpunkten när en förändring skall ske och när den inte inträffar så glömmer vi bort vad vi trodde. Men vi underskattar oftast just kraften i förändringen. I Kristianstad kommer det att fortsätta förändras och det är i allt mindre utsträckning något som vi skall tro att handelns aktörer kan göra något åt. Man måste vidga perspektivet betydligt. Städernas funktion som handelsplatser är inte av samma dignitet längre. Vad skall man ha en historisk miljö som Kristianstad till – det är det fråga man bör ställa sig.

Hållbar urbanisering?

Fick en inbjudan per mail till en konferens om hållbar urbanisering. Så här står det i mailet:

Möt danska arkitektbyrån Gehls vd Helle Søholt och BLOXHUBs direktör Torben Klitgaard som samtalar om Köpenhamns nya innovationsarena för hållbar urbanisering som just nu skapas i den omtalade byggnaden BLOX som ligger granne med Den Sorte Diamant.

Nu är det så att BLOX är en byggnad som nyligen uppförts i den mest känsliga delen av Köpenhamns innerstad. Arkitekter är Rem Koolhaas arkitektkontor från Holland. Inte ens den ansvarige stadsarkitekten i Köpenhamn tycker att resultatet har blivit bra. Vad som förvånar mig är att Jehl Arkitekter överhuvudtaget ställer upp i ett sådant sammanhang. Vad har denna byggnad med hållbar urbanisering att göra?

Skärmavbild 2018-12-19 kl. 08.09.43.png

Hyllie

En gång i veckan passerar jag Hyllie på väg till och från Köpenhamn. Jag står och väntar på en buss att ta mig hem. Busshållplatsen ligger på andra sidan en fyrfilig väg som man passerar utan hjälp av övergångsställen. På kvällen går bussarna inte så ofta så man får tid att betrakta den bebyggelse som nu skjuter upp på motsatta sidan vägen. De hus som byggs och är ritade av det danska arkitektkontoret CF Möller synes ha placerats på jättelika stolsben. Husen verkar dessutom luta åt olika håll. Busshållplatsen ligger vid en baksida av det som skall vara Hyllie Centrum. På andra sidan husen på bilden finns ett torg som innehåller nedgången till tågstationen. Torget upptas vid sin ena kortsida fasaden till Malmö Arena i vilken det nästan aldrig händer någonting under dagen en vanlig vardag. Det är en stängd fasad. Ena långsida innehåller kontor och en McDonaldsrestaurang. Den andra kortsidan ett hotell och den tredje är en halvt öppen sida. Här finns också i hörnet ingången till köpcentret Emporia som innehåller allt som ett torg egentligen borde ha men som nu inte kan ha just det.

”This is fastfood archtecture” sade nyligen en utländsk arkitekt på besök intervjuad i radioprogrammet Filosofiska rummet. Nyligen sände Filosofiska rummet en diskussion kallad ”Arkitekturens  filosofi”.
Deltagare utöver programledaren Thomas Lunderquist var ansvarig för arkitektutbildningen i Lund och redaktören för tidskriften arkitektur.

Trots programledaren försök att provocera genom att ta upp de förfärliga bostadsområden som byggts under framför allt 60-70 talet så kände sig inte representanterna för arkitektskrået apostroferade. Man gjorde lite namedropping av fina namn ur historien som Sigurd Lewerentz och Steen Eiler Rasmussen. Corbusiers vansinnigheter bortförklarades med att det i själva verket var Walter Gropius som genomförde dem. Corbusier hävdade man hade i själva verket utarbetat ett sätt att införa en ”mänsklig skala och mänskliga mått i arkitekturen”. Måtten hämtade han från en genomsnittlig engelsk polisman.
Begreppet arkitektur som ofta kallats för ”frusen musik” borde kallas ”frusen politik”. Arkitekten har alltså inget ansvar för de misslyckade projekt som genomförts och fortfarande görs. Det är politikernas fel – det är ju de som bestämmer. Men politiker behöver råd och rådgivaren får en del av ansvaret.

Ja – så kan man stå och fundera när man väntar på bussen och samtidigt lyssnar på Filosofiska rummet i hörlurarna. Framför mig på andra sidan gatan bygger man i en höghushypbris som kommer att förstärka den redan kraftiga blåsten runt knutarna.  Corbusiers eventuella tankar om mänsklig skala har man hoppat över här.

Kulturlängtan

I helgen var vi i Stockholm. Tanken var att vi skulle besöka det nyrenoverade Nationalmuseum. Den tanken var vi inte ensamma om. Fem hundra intresserade stod i kö innan museet öppnade. Det får bli en annan gång. Museet lär ju kunna stå ett tag nu när det återfått sin ursprungliga glans. Det ursprungliga har ju ingen sett om jag förstått det rätt. Den tyske arkitekten Stühler som inkallats för att färgsätta museet avled året innan öppning och en svensk arkitekt, Scholander, gjorde en blek variant av Stühlers idéer. Längre fram på 1900- talet gjorde man om igen och målade allt vitt. Man klädde bl.a. in två pelare från Hadrianus villa i Tivoli (ligger öster om Rom och inte i Köpenhamn).

Vad gör man då en lördag?

Man kan gå till Blasieholms torg, ett kvarter från Nationalmuseum, torget med bronshästarna. Det var fastighetsägarna runt torget som gav Sivert Lindholm i uppdrag att utforma torget. För att avgränsa platsen placerade Sivert Lindholm de två bronshästarna i varsin ända av torget. Av en slump hade han hittat två gjutformar till hästarna hos ett konstgjuteri i Stockholm. Hästarna ingår i det fyrspann som pryder San Marcokyrkan i Venedig och hur formarna hamnat i Stockholm vet man inte riktigt. Men de pryder sin plats där de står.

En bra dag alltså. Stort intresse för den klassiska konsten i vårt nyrenoverade museum och två bronshästar från Venedig.