Corbusier tankar lever fortfarande bland svenska arkitekter. Dags att sluta med det.

accepteraI år är det femtio år sedan Charles- Éduard Jeanneret-Gris eller som han kallade sig Le Corbusier, drunknade  vid Roquebrune – Cap Martin.

Centre Pompidou har en utställning till minne av mannen. Lagom till jubileet har det också kommit tre böcker som går emot den högstämda panegyriken och visar på sidor som arkitekturtidskrifterna inte vill tala om. De var inga tillfälliga yttranden utan fast förankrade åsikter som Corbusier gav uttryck för. Så kallade han 1934 de franska fascisternas gatudemonstrationer för en renhetens väckelse” 1942 skrev han att Hitler kan kröna sitt livsverk med ett grandios opus: Omläggningen av Europa.

Men man behöver inte citera ur de nyutkomna böckerna för att känna ett obehag. Det räcker med att läsa vad han skrivit om sina egna projekt, t ex La Ville radieuse (den strålande staden) Den kan först bli verklighet när ”parasitbefolkningen” blir satt på porten och staden igen får luft och ordning. För att lyckas med detta skall man klassificera den urbana befolkningen, sortera den och kasta ut dem som inte gör någon nytta i staden.

Corbusier var fascinerad av maskinkulturen och såg maskinerna som något som frigjorde människan. Den förre docenten i stadsbyggnad, Johan Rådberg, skriver i sin bok Drömmen om atlantångaren, följande om Corbusiers tankar:

Det historiska arvet, den traditionella kulturen, de individuella, känslomässiga banden, allt var bara en tyngande ballast, som hindrade utvecklingen. I förlängningen förväntade man sig att en ny människotyp skulle utvecklas. En mer målmedveten, rationell och exakt människa. Kort sagt en maskinmänniska.

Corbusiers svenska efterföljare

Corbusier fick ett stort genomslag bland svenska arkitekter. 1931 kom skriften ”acceptera” ut. Författare var Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson och Una Åhrén.

Johan Rådberg skriver om dessa arkitekter:

De tidiga funktionalistiska (modernistiska) projekten, det må vara Le Corbusiers, Gropius, Åhréns eller Markelius, kännetecknades egentligen inte av effektivitet eller ekonomi i rent saklig mening. Det handlar i första hand om en stark formvilja, en strävan att gestalta det framväxande industrisamhället – the machine age.

För att belysa Johan Rådbergs beskrivning har jag valt att citera ett stycke ur just skriften ”acceptera”. (se bilden ovan) Citatet står på sidan 141 och har rubriken

Ned med skönheten.

Men maskinkulturen erövrar oemotståndligt världen medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism. De skönhetsbegrepp som övergångstidens kultursträvan rört sig med hindrar oss i vår strävan att finna vår tids och våra omständigheters adekvata form, den hindrar vår spontana känsla för verkligheten. Det är därför vi nu är frestade att säga: ned med skönheten, låt oss tala lite mindre om skönhet för ett tag.

”För mycket skönhet” skulle man kunna sätt som motto för de sista årtiondenas kulturliv. Skönheten som kulturstämpel, skönhetsskult som kännetecken på personlighet och – kanske mest av allt: skönheten som kvalitetsmärke för social överklass.

Det är svårt att förstå att de som sedan fick i uppdrag att planera våra städer kunde uttrycka sig som citatet visar. Det var som sagt 1931 som skriften gavs ut. Några år senare uttrycket Joseph Goebbels föraktet för kultur på ett mer kraftfullt sätt: När jag hör ordet kultur så osäkrar jag min revolver.

Konsekvenserna av tankarna från 1931 kan vi beskåda lite var stans. Uno Åhrén blev stadsbyggnadsdirektör i Göteborg och hans påverkan på stadens utseende syns tydligt än idag. En ledare i Göteborgsposten skrev häromdagen följande:

När vi på denna (30/4) ledarsida nyligen skrev om de tråkiga och monotona förslagen till nybygget jämte Handelshögskolan kom reaktioner från flera arkitekter. Vi anklagades för att efterlysa historiska pastischer. En dödssynd i arkitektkåren verkar det som. Men också en märklig anklagelse. Det byggs ständigt pastischer på modernistisk arkitektur, som dominerat Sverige sedan 1940-talet.

Corbusiers anda lever alltså fortfarande starkt bland arkitekter. Nu när vi fått veta det vi misstänkt om Corbusier är det dags för de arkitekter som är kvar i unkna 1930- talets värderingar att lämna modernismens dröm om maskinmänniskan

4 thoughts on “Corbusier tankar lever fortfarande bland svenska arkitekter. Dags att sluta med det.”

  1. Mycket bra att detta lyfts fram. Det är dags att verkligen visa hur omänsklig modernismen är! Därför bör arkitekter och politiker beakta vilka ideal man har!

    Gilla

  2. Jaaaaa! Äntligen har någon satt på pränt det jag alltid känt när jag ser lådarkitektur: Detta är fascism gjuten i betong, detta är omänskliga proportioner, detta är förakt för Skönhet!

    Mycket bra redogörelse av varför det ser ut som det gör i våra städer idag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s