Arkitektsagor (2) och andra berättelser

Triangeln lyfterÄr handelsutredningar och arkitekters illustrationer inte mer än delar i berättelser. Förstår vi dem inte bättre om vi behandlar dem som sådana? Berättelser alltså.

 

Detta inlägg fortsätter på samma tema som det förra. Det kan vara fruktbart att studera planering och tillkomst av stora byggnadsprojekt som delar i en eller flera berättelser.
För att det skall bli intressant som berättelse krävs emellertid ett antal ingredienser. Någon, t.ex en kommuns politiker, tar ett beslut (beställer ett planarbete) för att uppnå ett mål (öka stadens attraktivitet). Det hela sker i en omgivning som är bekant och man använder vissa medel (planmonopol, utredningar och kontakter med villiga investerare). Skall man skriva en roman eller åtminstone en novell om detta krävs att ett problem tillstöter som gör att en läsare blir intresserad. Det är inte bara i romaner det tillstöter problem, det gör det i det verkliga livet också. Det önskade resultatet uteblir och investerarna förlorar pengar. Förmodligen både och. Politikerna framstår som så ofta som godtrogna och villrådiga. Inte roligt. Stora byggnadsprojekt är attraktiva för politiker för att de står där som tidsdokument och påminner (om de lyckas) om den politiker som tog initiativet  Franska presidenter har varit duktiga på sådant. Svenska kommunalpolitiker har ännu inte kommit upp i den klassen.

Låt oss ta Malmö Entré som exempel. Detta köpcentrum håller på att utveckla sig till en klassisk berättelse, dvs en historia om något som gått fel. Det återstår att sortera in den i rätt genre. Skall det vara komedi eller tragedi? Knappast romans eller ironi. Vi får se med tiden.
Det började med en berättelse om hur en lite nedgången del av Malmö, Värnhem skulle lyftas. Ett köpcentrum skulle injicera attraktionskraft. Nedanstående illustration är tagen ur detaljplanen från 2005 för Malmö Entré:

Entré torget 2005

Vi ser på bilden ett stort ljust torg. Räknar man noga så har illustratören markerat ca 50 invidivider utomhus utöver de som sitter på uteserveringen. Så många har nog aldrig varit där samtidigt i verkligheten. Uteserveringen finns inte heller. På illustrationen  ser man hur många männisior rör sig inne i centret, vilket man ser genom den enormt stora glasväggen. Skillnaden mellan ute och inne är visuellt sett upphävd.

Häromdagen försökte jag ta en bild ur samma vinkel som illustrationen ovan. Den blev så här.

 Entre ute torget feb 13

Jag har använt ett normalobjektiv för att inte försöka förvränga bilden. I själva verket är det illustrationen ovan som visar en förvrängd bild. Det går inte att uppleva platsen som på illustrationen. Glas reflekterar. I stället för den transparens som illustrationen ville berätta får man en tung mörk vägg. Det är inget trevligt ställe att ha en uteservering på. Den ligger i fel väderstreck. Den illusion som illustrationen vill ge kan ses som en del i den berättelse som staden hade beställt. Den berättelsen går ut på ungefär följande. I den del av Malmö som köpcentret ligger har funnits ett antal avrivna tomter som man ser när man kommer körande norrifrån. Det talades om  att entrén till Malmö var tråkig. Namnet Malmö Entré kommer sannolikt ur diskussionen om detta. Varför inte göra då som man gjorde på 1980-talet när ett annat köpcentrum byggdes på en avriven tomt inne i staden – Triangelnprojektet. Detta medförde en förskjutning av Malmös centrum och en utvidgning av gågatestråket. Den gången var det Folksam som investerade. Efter nio år såldes Triangelns centrum och förlusten blev i dagens penningvärde ca 1 miljard kronor. Det var Folksams premiesparare som förlorade. Ur berättarteknisk synvinkel tillstötte här ett riktigt problem. Något som gör att det blir en historia att berätta. Det är en berättelse som borde berättas. Men vem vill göra det? Politikerna vill ju inte att deras berättelse om hur de fick fart på Malmö centrum skall skämmas av den enorma förlust projektet innebar. För investeraren är det inte heller något som man gärna pratar om.
När det gäller Malmö Entré är det ägarna till en av fonderna inom Commerz Real AG som riskerar en förlust.

Triangelnprojektet marknadsfördes som något som skulle förändra hela centrum. Något som lyste som solen. Det är lite Nordkoreansk stuk över bilden.

Triangeln lyfter

Nu tycker varken politiker eller investerare om att man kallar deras idéer för berättelser som de försöker sälja in på väljare och andra. Lika lite som advokater som bekämpar varandra i domstolar med skilda berättelser om vad som egentligen hände. Både advokater och politiker jobbar hårt för att berättelserna skall vara icke-berättelser så mycket som möjligt. De hävdar att det är fakta som styr, logiskt självklara, icke tillrättalagda m.m. Precis som i domstolsförhandlingar finns det ritualer som ger en inramning kring budskapet som gör att det skall vara utan diskussion. En detaljplan innehåller en mängd utredningar om gator och trafik, dagvattenhantering och miljökonsekvenser. Planen kan överklagas i flera instanser. Det gör att man känner sig trygg i förvissningen om att man tänkt på allt. Det man tänkt på för lite är själva meningen med alltihop. Hur kunde man acceptera att i Malmö Entrés fall någon vill bygga ett ”upplevelsecentrum”. Vi upplever saker. Vi blir glada och ledsna. Vi berörs av musik eller en berättelse. Men vi går inte till ett köpcentrum för att köpa en upplevelse. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s