Poundbury – exempel på lokal utveckling.

Inte många känner till stadsdelen Poundbury i Dorchester som ligger i sydvästra England, nära kusten. De som gör det i Sverige har ofta raljerat över att det är Prince Charles som ligger bakom projektet. Då kan det med svenska normer inte vara bra. Men om man ger sig tid att sätta sig in i projektet så står det sig mycket bättre än de vita lådliknande punkthusområden som sprider sig över Sverige.

Dorchester är en liten stad, med ca 70 000 invånare. Poundbury är en utbyggnad av staden. Många tycker att Poundbury är historicerande, något Disneyaktigt. Det är det inte. Det är en kommersiellt livskraftig utveckling. Dorchester är en ganska vanlig stad, lite grann i bakvattnet i ett landsbygdsområde. 150 ha mark reserverades för utbyggnaden av Poundbury 1969. Det har varit en långsam process och man bygger ungefär hundra lägenheter om året. 35% är flerfamiljshus. Ca 1200 personer jobbar i Poundbury och det bor ca 2000 personer där.

Det handlar egentligen inte om arkitektur. Det råkar vara så att det är Prince Charlse uppfattning att arkitektur skall vara traditionell och i en mänsklig skala. Det är alltså Prince Charles Foundation som driver projektet. Det handlar om använding av marken och relationer mellan bilar och människor inom ett givet område. Varje nytt område som byggs bör relatera till det lokala, eftersom varje landsdel har sin egen karaktär som skapades av de material som var tillgängliga lokalt och den stil som var traditionell i området hundratals år. Det är denna typ av språk som används i arkitekturen här. Problemet med modernismen (funktionalismen) är att den inte relaterar till platsen, den är internationell, den relaterar inte till den mänskliga skalan.

Huvudgatan i Dorchester är inte värlsklass arkitektur, men om man försöker ändra den kommer det att väcka stark opposition eftersom folk i Dorchester tycker om det som det är. Det är Georgian Victorian stil, naturliga material och  en naturlig typ av tegel. Poundbury är tätt bebyggt i tre våningar. Det flesta bra ställen i världen är byggda på det  sättet. Gatan är allmän plats och bilarna måste köra försiktigt. Det finns inga skyltar, men  det finns träd och gatorna böjer av ofta. Det finns 2,3 parkeringsplatser per bostad. Varje hus har garage för två bilar. Det finns ingen källarparkering. Huspriserna tillåter inte byggadet av källargarage. Den offentliga platsen är mycket viktig för alla kommuner, med café och butiker och en marknad. Så också i Poundbury. Hittils är bara ca 45% av Poundbury byggt.

Poundbury har fått stort inflytande i Storbritannien. Den brittiska regeringens riktlinjer för byggande pekar på Poundbury som en exempel att ta efter. Titta på den lilla filmen nedan.

Jag har haft två grupper på studiebesök där, politiker, stadsplanerare och några av Sveriges bästa arkitekter. En av dem skrev till mig efter besöket och jag citerar ur brevet:

Pounbury imponerade på mig genom att man lyckats åstadkomma en så helgjuten miljö från minsta detalj till den stora helheten. Detta är stor konst, och det är ju där det ofta fallerar hos oss. Kontinuieteten bryts för lätt, och det man talade om i början försvinner på vägen och vi finner något annat till slut.

2 thoughts on “Poundbury – exempel på lokal utveckling.”

  1. Intressant. Har inte hört om Poundbury tidigare, men mina tankar går ju lite åt Jakriborg i Hjärup. Som jag förtår det är du aktiv i Skånes och jag utgår nästan ifrån att du besökt Jakriborg.
    Besökte själv det för några veckor sedan, mest bara för att se hur det såg ut (skrev lite snabbt om mitt besök här: Jakriborg.
    Min fråga här är hur du ställer dig till Jakriborg? Finns det några likheter mellan Poundbury och Jakriborg eller vad är det som skiljer dem åt? Finns liknande projekt i Sverige?
    Jag har själv ännu inte varit i kontakt med någon för att fördjupa mig i tanken bakom och visionen för projektet så jag har mest bara ytlig kännedom om Jakriborg.

    Återigen tack för en bra blogg, du triggar min frågvishet! 🙂

    Vänliga hälsningar
    Ulf Liljankoski

    Gilla

    1. Jag anser att det är en stor skillnad mellan Poundbury och Jakriborg. I Poundbury bygger man helt enkelt traditionella hus – inga pastischer. Man försöker inte efterlikna något utan är ganska vanligt engelskt. I Poundbury finns det bara en byggnad som inte bär sina egna kostnader från början, det är byggnaden på torget som används för marknadsförsäljning. Det huset är en donation. I övrigt så bygger man ´mycket tätare än som är vanligt. Genom detta skapar man ett underlag för den handel och service som behövs. Från början erbjöd man Tesco (Englands ICA) att etablera. De ville precis som i Sverige ligga utanför bebyggelsen i en vägkorsning. Då satsade man på marknaden i stället. Idag vill Tesco in men nu tackar man nej. Det fungerar bra ändå. De som driver projektet Poundbury talar om ”sustainability” men menar inte som så ofta här någon slags miljöaspekt utan ett samhälle som fungerar socialt, ekonomiskt och naturligtvis även miljömässig. Prince Charles är ju mycket engagerad i miljöfrågor och inte minst matförsörjning och kvaliteten på denna.
      Så skillnaden som jag ser det mellan Jakriborg och Poundbury är att det senare exemplet bygger på en mycket mera genomgripande filsofi.
      Bästa hälsningar
      Anders Almér

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s