Örestad – när man längtar till ett köpcentrum

Det är inte ofta jag längtar till ett köpcentrum. Är jag ändå där, längtar jag därifrån. Bort från känslan att vara utsatt för en genomtänkt påverkan, från köpcentrumlukten. Ut i friska luften. Men ibland är t o m den friska luften för mycket. I Örestad får man mer frisk luft än man behöver. Det är svårt att gå upprätt ibland. De stora husen bildar ett vindfång när vinden kommer in från Vestamager. Den pressas ihop mellan husen och gör livet på marken besvärligt. Örestad har en skala som skiljer sig från det vi annars betraktar som trevliga stadsmiljöer. Det påstås att de finska arkitekter som gjort planen för Örestad har tagit måtten från Fredriksstaden (kvarteren runt Amalienborg). I Örestad får man inga associationer till det intressanta gatulivet på Bredgade, eftersom det inte finns något gatuliv här. Man får ta sig till köpcentret Fields i stället. Precis som i amerikanska förorter – there is no place else to go. Fields ägs av Steen & Ström, samma företag som nu bygger köpcentret Emporia på andra sidan Öresundsbron.

Man kurar ihop sig mot vinden längs Fields utsida – Danmarks längsta vägg utan dörr som Jan Gehl kallat den. Ovanför går Metron. Det sades vara för att ge Örestad en urban karaktär som Metron fick gå på pelardäck. Annars är väl spårvagnars deltagande i gatulivet i markplan, det man förknippar med urban miljö. Det är antagligen en finsk tolkning av det urbana som ligger bakom. Dom har väl aldrig varit i Lissabon.

Uppifrån – från tjugotredjevåningen i Hotell Bella Sky, ser Örestad ut som en skiss av Corbusier. Rätlinjigt, trafikseparerat, funktionsuppdelat – omänskligt. Här bor 7000 och arbetar 20 000. I framtiden skall 20 000 människor bo och 80 000 skall arbeta i Örestad.

En del av dem som redan bor här, bor i hus ritade av en arkitekt, som tidigare endast ritat en badbrygga. Ett av husen han ritat har en stor bild av Mount Everest på utsidan. Det är ett parkeringshus med radhus på. Man kör helt enkelt upp till sitt radhus och där kan man gå ut på sin terass och betrakta området utanför Örestad eller ”slipsen” som Örestadsborna själva säger. Örestad är som en slips, långt och smalt. Utanför slipsen finns vanliga småhus. Småhus där grannarna kan samtala över häcken, hålla koll på vem som rör sig på gatan. I parkerings-rad-huset måste du gå ut i garaget om du vill träffa någon. Det gör man inte. Man är i sitt radhus och betraktar livet bland småhusen.

 

 

3 reaktioner till “Örestad – när man längtar till ett köpcentrum”

  1. Flera områden i Örestad som Bjerget, WM-husen, Lake City med 8-tallet ger ett spännande första intryck
    med unika lösningar för balkonger, terrasser och åsnestigar som leder upp i höjden. Men som författaren Anders skriver så är separeringen alldeles för hård med väldigt lite att vandra runt och upptäcka i grannskapet.
    Det verkar som varje område är en helt egen enklav utan påverkan eller integrering i landskapet utanför.
    De storskaliga friytorna och byggnadernas höjder ger inte några bestående vibbar ” att här vill jag bo” och
    tyvärr får vinden ett stort spelrum och känns besvärande! Servicen är begränsad till några få ställen i grannskapet – du är hänvisad till de stora köpcentran som t.ex. Field. Jag var nyfiken men efter att ha sett områdena känner jag att här vill jag inte bo!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s