Köpcentras segertåg

Antag att någon skulle skriva en bok med titeln Köpcentras segertåg. Skulle en sådan bok väcka något intresse? Skulle någon tycka att det vore en intressant bok att läsa med tanke på alla köpcentra som vuxit upp de senaste åren? Skulle någon bli förargad över självmedvetenheten i titeln och tycka att köpcentra har minsann inte varit något segertåg. Många mindre kommuncentra har drabbats i detta segertåg med sämre service som följd.

– Nej, jag tror ingen skulle skriva en sådan bok. Däremot gavs det ut en liten skrift 1965 med titeln Varuhusens segertåg. Den skrev av informationschefen vid KFAI som var KFs arkitektkontor och som ritade de flesta varuhusen. Boken skrevs ursprungligen för att tillmötesgå det utländska intresset för den svenska varuhusutvecklingen. Man upplevde att det fanns ett behov av en svensk edition vilken sålunda togs fram.

Boken är en redogörelse för varuhusföretagen och de olika varuhusen. 1964/65 fanns det i Sverige 114 kooperativa varuhus, 94 varuhus som tillhörde Turitz (EPA) och 63 som tillhörde Åhlén&Holm (Tempo) samt ett smärre antal privata ickekedjevaruhus. Det är en liten skrift till omfånget men avhandlar “de genomgripande förändringar som under decennierna efter andra världskriget ägde rum i de svenska stadskärnorna och som har få om ens några, motsvarigheter i vår stadsbyggnadshistoria” (citat ur förordet till Den stora stadsomvandlingen – Erfarenheter från ett kulturmord (1997)

Författaren till Varuhusens segertåg, Hans Leijonhufvud, ser på varuhusens utveckling på ett helt annat sätt än t ex Anders Wahlgren som gjort filmen När Domus kom till stan och som kan ses på YouTube i sin helhet även om den är uppdelad i sex avsnitt.Han Leijonhufvud inleder kapitlet Att projektera framtidens varuhus på följande sätt:

De stora varuhuskedjor som växt upp under det senaste decenniet har verkat som en pådrivande faktor vid den sanering och förnyelse som pågår i svenska städer. föreliggande stadsplaner har därvid ofta visat sig förlegade och har måst ändras.

En kollega till Hans Leijonhufvud vid KFAI var projekteringsledaren Gunnar Savås. Han gick ett steg längre:

Fastställelse av stadsplan för butiksområden bör därför enligt mångas mening ske efter det att byggnaderna där är skissade enligt det aktuella byggnadsprogrammet. “Det blir annars en meningslös led med innehållslösa former som kräver extra arbete och tidsutdräkt för ändring av stadsplanen”

Att uttrycka sig som hans Leijonhufvud gör i ovanstående citat ur hans bok var säkert inget anmärkningsvärt på den tid då den skrevs. Regeringen fick 1953 riksdagen med sig på en lagändring som gjorde det möjligt för kommunerna att begära zonexpropriation av hela stadsdelar utan föregående redovisad planläggning. (ur Den stora stadsomvandlingen – Erfarenheter från ett kulturmord (1997.

De stora ingrepp som skedde rörde knappast om i rikspolitiken. Tage Erlander nämner i sina memoarer överhuvud inte något om de stora innerstadssaneringarna.

Skulle man idag kunna skriva en bok med en titel som i rubriken på detta inlägg? Med frånvaron av en debatt kring detta tvingas man nog svara ja på frågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s