Det kunde ju inte vara sant.

För några år sedan träffade jag en dansk professor i statskunskap. Vi talade om komikern Jacob Haugaard som i september 1994 valdes in i danska riksdagen. Han finns nu avporträtterad i en oljemålning i Folketinget sittandes med benen på skrivbordet.

Jacob Haugaard ställde upp i valet med ett eget program som bland annat innehöll följande punkter:
Mera medvind på cykelvägar
Bättre väder.

Jacob Haugard fick 23253 personliga röster.

Detta val kom Sveriges Radio till kännedom. Man ringde en känd professor i Göteborg som brukar leda valvakorna i SVT. Han hade samarbetat med den dansk jag talat med. Sveriges Radio ringde således upp min danske vän som bekräftade. Jodå – Jacob Haugard var nu dansk riksdagsman.

Sveriges Radio sände aldrig intervjun.

Det kunde ju inte vara sant.

 

Entré sålt för 400 mkr. Affären likadan som Triangelns en gång.

Köpcentret Entré har sålts för 400 mkr meddelar Sydsvenskan . Commerz Real köpte centret 2006, alltså för nio år sedan för 1,5 mdr. Sedan har man lagt ner ytterligare 300-350 mkr.

Fortsätt läsa Entré sålt för 400 mkr. Affären likadan som Triangelns en gång.

Bättre låta skattebetalarna ta notan

Köpcentret Entré i Malmö som har stått mer eller mindre tomt senaste året (n) skall nu fyllas. Eftersom ägarna inte kan hitta några kommersiella hyresgäster i tillräcklig utsträckning så vill man att skattebetalarna skall finansiera det hela. Bibliotek och förskolor och andra ”samhällsnyttiga” verksamheter vill man ha.

Den inställning som ägarna Commerzbank har är ju inte särskilt samhällsnyttig.

Läs mer här  i Sydsvenskan

Limhamns centrum och San Francisco

Detta inlägg är skrivet för och infört i Limhamns Miljöförenings årsskrift 2017

cropped-cropped-cropped-dscf2747-2.jpg

San Francisco är en stad i vilken Sveriges Radio inte har någon korrespondent, till skillnad från i Kigali och Bangkok.
Denna stad påverkar din vardag mer än någon annan stad – tänk Google, Apple, Twitter, Facebook osv. De som hittar på allt detta vill ofta bo i själva San Francisco och inte i fina och tråkiga förorter. De vill bo i hus som är, byggda av små byggfirmor för cirka hundra år sedan och som saknar mycket som Boverket skulle ha önskat. Ungefär som Gamla Limhamn m.a.o. Man trivs och man vårdar sina hus – under stadens vakande öga. Husen har en kort fasad mot gatan, i många fall ca 7,5 meter. Det innebär att det blir många olika hus längs gatan. Det skapar variation och täthet och därmed underlag för verksamheter.

Varför bosätter “The Google Kids” i dessa hus. Varför väljer de inte att bo billigare och använda all den teknik de uppfunnit som gör att de kan leva och arbeta “på distans” utan butiker och restauranger längs gatan? Man behöver ju inte ens butiker eller restauranger. Amazon levererar hem samma dag allt du behöver – inklusive mat. De skulle kunna bo i Silicon Valley, där de ändå arbetar. Bostadsområdena där ser ut som Västra Hamnen. Ändå vill man inte bo där – utan Google och andra ordnar bussar som kör dem till och från arbetet och hem till centrala San Francisco. Kanske känner de som Claus Leger, Malmögalleristen som flyttade från Dockan (Västra Hamnen) med motiveringen: Fortsätt läsa Limhamns centrum och San Francisco

Tidskriften Arkitektur – opportunistens klagan

När Vergilius och Dante börjar sin vandring med att stanna till i helvetets förgård hör de veropen  och förbannelserna från opportunisterna.
I modern psykologi skulle dessa opportunister kallas välanpassade:
de vet hur man undviker problem.

Efter över ett halvsekel med modernistisk arkitektur och bostadsområden som saknar mänskliga miljöer klagar man nu i tidskriften Arkitektur på att det offentliga rummet har blivit privat. Felet sägs vara fastighetsägarnas.

Ute i landet står bostadssilos i landskapet utan ett sammanhang som skulle kunna kallas stad eller stadsdel. De är bara ett ”område”. Mellan husen finns ett impediment som ingen uppehåller sig. Här finns inget som kan kallas plats. Inget som minnet anknyter till. I stället har man en centrumbebyggelse som hela tiden byter skepnad efter växlingar i innehållet. Sverige var för något år sen det land som hade mest köpcentrumyta per invånare i hela Europa. Våra största köpcentra ritas av den mest hyllade arkitekten som själv bor i en röd liten stuga.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde de modernistiska eller som vi säger i Sverige – funktionalistiska – idéerna få sånt genomslag?

Framlidne stadsbyggnadsprofessorn Johan Rådberg ger denna förklaring:

Framgången för de funktionalistiska lösningarna berodde inte på att de verkligen var effektivare eller på att kostnaderna blev lägre. Framgången berodde på deras förmåga att övertyga, att vinna stöd hos inflytelserika grupper. Där hade retoriken, stilen stor betydelse. Funktionalisemen skapade en stil för framtiden.

En liten grupp arkitekter drev på 1930- talet på denna uppfattning vi sen dess har levat med och som nästan hela kåren ställde sig i ett led bakom.

Nu lever vi med detta. Det hela fortsätter. Det travas punkthus och lamellhus över allt med några få undantag. Köpcentra får ersätta den offentliga platsen. Renässansstaden Kristianstad vanställdes av en galleria som sedan bara gick att hyra ut till drygt hälften.
Gallerian är 350 m lång. Förre stadsarkitikten i Kristianstad kommenterade lågmält:
Det är ett stort projekt för en stad som utvecklats under 400år.

DSCF0220
Östra Boulevarden i Kristianstad efter att boulevardens alléträd huggits ner och ersatts av en galleria

Sällan deltar arkitekter i det offentliga samtalet runt projekten på lokal nivå. Rädslan för att stöta sig för den handfull byggföretag som tar hand om nästan alla projekt är för stor.

Det måste vara det dåliga samvetet som gör att tidskriften Arkitektur nu tar upp det alltmer försvinnande offentliga rummet. I stället för ett uns av självinsikt och kritik mot alla åren av opportunistisk medverkan så riktas kritiken mot fastighetsägarna och kapitalismens drivkrafter.
Cirkeln är sluten.
Funktionalismen passade som hand i handske för byggandet av det socialistiska samhället.

 

Bilden högst upp är inte ett montage

 

 

 

 

Monterey

MontereyIn my flurry of nostalgic spite, I have done the Monterey Peninsula a disservice. It is a beautiful place, clean, well run, and progressive. The beaches are clean where once they festered with fish guts and flies. The canneries which once put up a sickening stench are gone, their places filled with restaurants, antique shops and the like. They fish for tourists now, not pilchards, and that species are not likely to wipe out.

Ur Travels with Charley av John Steinbeck

John Steinbecks resa tillbaka till sin barndoms trakter mellan Salinas och Monterey beskrivs i boken Travels with Charley, som var hans kungspudel uppkallad efter författarens farbror. Detta är nu över 50 år sedan och Penguins förlag har gett ut boken på nytt i orginalutförande.

Bilden ovan tog jag från en av de hamnpirar som är fyllda med snabbmatsställen. Jag lyckades att få med båten och hamnmagasinet utan dessa moderna turistetablissenmang. Kanske såg det ut lite grann som när John Steinbeck var ung och sardinfiskeriet och konservindustrierna fanns här.

I vårt eget land har jag tyckt mig se en tilltagande våg av etableringar i hamnområden där man på samma sätt skall äta till varje pris.